Jag kallar mig frisk. Ja, det gör jag, men det betyder inte att jag får lite att kämpa med emellanåt. Ibland dyker spökena på mig. Röster pratar. Säger att jag måste äta och sen kräkas. Ångest. Lätta på trycket.
Jag har ingen aning om varför, men de senaste två kvällarna har jag fått kämpa satan. Det tar mycket energi. Att hela tiden slå bort tankarna. De har krokar vet ni. De gör allt i sin makt för att klamra sig fast. För de vet, precis som jag, att när de väl satt sig finns i gen återvändo
Jag känner dock mig otroligt stark nu och vet precis hur jag ska göra för att inte trilla dit. Det första är att berätta för Jon och sen ringer jag antingen mamma eller skriver till en nyfunnen vän på Facebook. Det hjälper inte att säga att det bara är tramsigt. Att jag nu är 33 år och borde veta bättre. Det finns inga ord i världen som någon annan säger som får mig att tänka annorlunda. ALLT hänger på mig och mitt sätt att hantera skiten
Ni som inte lider eller har lidit av en ätstörning kan inte förstå. Ni kan inte sätta Er in i hur det känns. När tankarna tar över din kropp. När de får dig att kliva över lik, ljuga dina nära och kära rakt upp i ansiktet, gräva i soporna. Ni kan ALDRIG förstå.
Jag vet att vissa inte tycker att jag ska prata om detta. Jag arbetar med hälsa och borde vara hälsan själv. Jag skiter i det! Jag tror att jag kan hjälpa andra som är i den sitsen jag var i i 14 år.
Jag kommer nog alltid få kämpa mot mina spöken. Skillnad är att jag kan hantera dem nu, men jag får hjälp. Jag har en livscoach (som jag så fint kallar henne) som hjälper mig med de olika energierna. Det är tufft, jobbigt, känslosamt, men så värt det. Snart dags för ett nytt möte och jag längtar ❤️